Jag ligger lite efter i publiceringen, jag skrev detta för mer än en vecka sedan, men håll till godo:
För att inte trötta ut varken er eller mig själv med namn på nya vänner, gamla städer och diverse internskämt som för det mesta tagit plats i mitt eget huvud (eftersom jag inte talat svenska och framförallt inte träffat mina fantastiska vänner från Linné med omnejd, som jag för varje dag utan inser är bättre än något man kan möta i världens främsta demokrati) ska jag hålla det kort. Jag och min chaufför Ryan har 300 mil, dom flesta av dom genom Texas, druckit 60 öl, sovit på fem olika soffor, sett söderns största football-derby LSU vs. Old Miss, vaknat bakfull som få i en gigantisk villa bland främlingar där två shotguns låg lite casual på vardagsrumsbordet, för att nu vara i New Orleans.
New Orleans är det första ställe jag kommit till som helt och hållet levt upp till mina förväntningar och förhoppningar. Det luktar god mat och hörs svängig musik överallt, det är billigt, fullt av fina hus och varje kväll är en fest i sig. Vi anlände på söndag eftermiddag till vår värdinna som bor i dom franska kvarteren i ett fantastiskt fint tvåvåningshus, inte helt förvånande i fransk kolonialarkitektur. Ett hotellrum i samma område hade lätt gått på 100 dollar natten, nu bor jag gratis istället och Robin som har huset, ojojoj. Kan vara den snyggaste dam som frivilligt pratat med mig. När vi kom var hon iklädd ett linne utan behå som i princip var genomskinligt och ett par jeans som satt aldeles för löst och blottade halva hennes röv. För att än en gång citera Robban, det var som porr för ögonen.
Efter det vanliga "var kommer du ifrån, vart är du på väg och vad gör du" gav vi oss ut på Po' Boy-festival. En Po' Boy är söderns svar på ubåtsmackan men med lite mer exotisk fyllning. Skaldjur, musslor, ostron eller alligator. Som den galna äventyrare jag är var jag tvungen att ta den med alligatorkorv och den var crazy delicious. Musik hördes överallt och mackorna flödade som vin. Himmelriket för en mackofil som mig med andra ord. Eftersom Robin kände sig lite krasslig och Chris, som den tredje gästen hon hade hette, skulle ge sig av tidigt på morgonen blev det jag och Ryan som fick göra gatorna osäkra på egen hand.
Jag vet inte om ni känner till det, för mig var det nytt i alla fall, men New Orleans är en av få städer i USA där man får dricka öl på gatorna, i dom franska kvarteren måste man dock dricka ur plastmuggar. Certifierad badboy och notorisk fri radikal som jag är gav jag mig ut med handen full av ölburk för att bara efter ett kvarter stöta på en patrullerande polis. Han tittade på mig, på burken, för att sedan se mig i ögonen, röra vid skärmen på sin hatt och nicka godkännande. Sweet.
Vi begav oss till Bourbon street, den mytomspunna, syndens paradgata, känd från fantastiska mjukporrproduktioner med namn som "Girls gone wild" och "Cops: To hot for tv - Mardi Gras". Och sanna mina ord, det var glöggfryntliga herrar, fyllekraxiga kärringar, brunstiga collegepojkar och såklart... Svårt packade knappt lagliga tjejer som visade brösten för plasthalsband. Kom ihåg att det är en söndag i slutet av november vi snackar om här. Dubbelsweet.
Alla känner till doggybagen, eller to-go-boxen som den numera kallas, men få inklusive mig själv innan N'awlins, känner till to-go-muggen för öl. Varenda bar har ett gäng plastmuggar på disken utifall man blir sugen på att gå vidare men inte vill klunka ölen eller lämna kvar den. Man bara tar en mugg, häller över sitt glas i den, tar med sig ölen ut på gatan och skålar med närmsta snut medan man tittar på osexigt (läs. sexigt) fulla tjejer sälja sin värdighet för falska pärlor. Trippelsweet.
Och Bourbon street är förutom vanliga barer, strippbarer och blueshak kantad av små hål i väggen som säljer de New Orleans-patenterade "Huge ass beers" för tre till fyra dollar. Enlitershinkar i plast som man utan problem kan ta med sig in på vilken joint som helst utan att någon blir sur för det. Och inte fan behöver man tippa nån surmulen bartender heller, vilket betyder att varenda cent spenderad går oavkortat till högre promille och ökad risk för radikala upptåg. Sweet i kvadrat.
Dagen efter vaknade jag av att Chris, som sovit den natten i Robins gigantiska säng gav sig av, och lite senare tackade Ryan för sig och åkte hem till Missisippi. Jag var återigen ensam i mitt äventyr efter att Ryan, min enda fasta relation till någon den senaste veckan, i en snabbt snurrande värld var borta. Jag gick in till Robin med guideboken jag fått låna för att fråga om tips på vad man kunde se och göra i stan förutom att supa. Eftrer dom vanliga artighetsfraserna; gomorron och hur mår du och whateva, berättade hon hur skönt det var att vara ensam i sängen så hon kunde ta av sig trosorna. Efter det uttalandet hade jag svårt att följa med i hennes vägbeskrivningar och att titta på fingrets bana över kartan medan täcket försökte kämpa sig av henne...
Som upptakten till en "Dear Penthouse"-historia lämnar jag er här med en cliffhanger. Kommer Axel få till det? Är Robin egentligen en man? Får får får? Jag liksom ni svävar i ovisshet i detta nu men jag hoppas på: Ja, Nej och Nej lamm.
torsdag 4 december 2008
måndag 24 november 2008
Recap
Kamrater! Det var ett tag sedan. Mellan mitt förra blogginlägg och detta har jag tillryggalagt mången kilometer i dom flesta fordon tänkbara. Jag har sett amerikas första svarta president bli framröstad i Chicago, åkt tåg till metropolen Milwaukee där jag nästan missat mitt plan till San Francisco.
I San Francisco träffade jag tre trevliga britter som jag slog min påse ihop med och tittade på sevärdheter runt den gyllene staden som mest var grå när jag var där. Något av en besvikelse tyvärr, mest en massa backar och bögar. Jag vet vad ni undrar, försökte vi hoppa med bilen över krönen Michael Bay-stylie trots att det innebar en enorm säkerhetsrisk för både oss, andra trafikanter och cyklister? Klart vi gjorde.
Efter två dagar kände jag mig mätt på homofiler och röda broar så jag beslutade mig för att följa med britterna i deras bil ner längs kusten. Medan jag packade väskan på hostelet hörde jag svenska talas, jag introducerade mig som världsvan vagabond och efter bara några minuter visade det sig att dom gick på Coras Ö-skola. Galet.
Vi körde väg 1 längs västkusten, från SF till LA, en sträcka som ska vara en av de fem vackraste i världen. Pytsan säger jag. Åk till norge jävla amerikaner. Eller Kina. Eller Spanien, Sydamerika eller Afrika. Mycket finns i Amerika men slingriga vägar och pitoreska byar är fan i mig resten av världens grej. En motellnatt och en sked med den tjugoåttaåriga brittiska byggarbetaren Andy senare (något av en dröm för hälften av San Franciscos invånare, något av en mardröm om man inte går igång på manliga rumphål och ens skedpartner till större delen har levt på mexikansk mat och öl de senaste veckorna) var vi framme i LA där vi spenderade en natt i Hollywood, gick till Johnny Depps bar viper room, spottade på trotoaren och lämnade skiten för San Diego.
Här lämnar jag er eftersom batteriet i min laptop håller på att ta slut och det kan bli lite mustigt att redogöra för ca 500 mils resande i ett enda blogginlägg. Men misströsa inte mina vänner. Det kommer ett nytt inlägg typ... imorgon. Det är kul om ni vill läsa om mina äventyr och komentera, men om ni börjar bli less på mig och mina putslustiga iakttagelser så hade jag inte kunnat bry mig mindre. Jag skriver det här för mig själv lika mycket som för er. Men om ni orkat läsa ända hit så - Ta hand om er, jag saknar er alla. Komentera gärna så jag vet om någon fortfarande minns mig.
"så ses vi när vi ses, man"
I San Francisco träffade jag tre trevliga britter som jag slog min påse ihop med och tittade på sevärdheter runt den gyllene staden som mest var grå när jag var där. Något av en besvikelse tyvärr, mest en massa backar och bögar. Jag vet vad ni undrar, försökte vi hoppa med bilen över krönen Michael Bay-stylie trots att det innebar en enorm säkerhetsrisk för både oss, andra trafikanter och cyklister? Klart vi gjorde.
Efter två dagar kände jag mig mätt på homofiler och röda broar så jag beslutade mig för att följa med britterna i deras bil ner längs kusten. Medan jag packade väskan på hostelet hörde jag svenska talas, jag introducerade mig som världsvan vagabond och efter bara några minuter visade det sig att dom gick på Coras Ö-skola. Galet.
Vi körde väg 1 längs västkusten, från SF till LA, en sträcka som ska vara en av de fem vackraste i världen. Pytsan säger jag. Åk till norge jävla amerikaner. Eller Kina. Eller Spanien, Sydamerika eller Afrika. Mycket finns i Amerika men slingriga vägar och pitoreska byar är fan i mig resten av världens grej. En motellnatt och en sked med den tjugoåttaåriga brittiska byggarbetaren Andy senare (något av en dröm för hälften av San Franciscos invånare, något av en mardröm om man inte går igång på manliga rumphål och ens skedpartner till större delen har levt på mexikansk mat och öl de senaste veckorna) var vi framme i LA där vi spenderade en natt i Hollywood, gick till Johnny Depps bar viper room, spottade på trotoaren och lämnade skiten för San Diego.
Här lämnar jag er eftersom batteriet i min laptop håller på att ta slut och det kan bli lite mustigt att redogöra för ca 500 mils resande i ett enda blogginlägg. Men misströsa inte mina vänner. Det kommer ett nytt inlägg typ... imorgon. Det är kul om ni vill läsa om mina äventyr och komentera, men om ni börjar bli less på mig och mina putslustiga iakttagelser så hade jag inte kunnat bry mig mindre. Jag skriver det här för mig själv lika mycket som för er. Men om ni orkat läsa ända hit så - Ta hand om er, jag saknar er alla. Komentera gärna så jag vet om någon fortfarande minns mig.
"så ses vi när vi ses, man"
torsdag 6 november 2008
Boston tea party
Så var den dynamiska duon upplöst och mr Sjökuk är ensamseglare. Rätt belåtem med det också ska jag säga. Med trygghet, umgänge och logi säkrad försvinner delar av äventyret. Man vänjer sig dessutom vid underligheter, oljud och tunnelbanetiggare och tillslut kändes inte New York mer spännande än en tripp till Stockholm. Jag påstår inte på något sätt att jag sett allt vad staden har att erbjuda, långt från det. Men det kändes som att äta världens frodigaste buffé, allt var asgott men till slut är man bara sugen på sås och potatis. Eller samyangnudlar för tre och femtio. Bäst att lämna skeppet.
Sagt och gjort, jag bröt upp med det stora äpplet och begav mig till den hackade gurkans högborg. Boston. Jag hade veckan innan gjort upp med fyra tjejer som delade ett hus i Camebridge, hem åt bland annat Harvard, att få sova där i två nätter. Det var ett vrak till svensk turist som ramlade över deras tröskel. Alla som känner mig vet att jag brukar ha ett fröjdigt humör, för att inte säga snärt i dojjan, men den här lördagkvällen var ett undantag.
Kvällen innan var den hedniska högtiden Halloween, en ursäkt för kristna flickor och bögar att klä sig så horigt dom kan för att sedan supa sig så fulla att dom kräks offentligt. Något som kan te sig normalt för en svensk, men otroligt ovanligt för en amerikan. Så trots att det var vår sista kväll i staden och att vi behövde upp tidigt nästa morgon för att lämna över nycklarna till lägenheten, inspektera städning och gud vet vad, så satte vi på kalasmössorna och gav kvällen vad den tålde.
För att göra en lång historia kort så hamnade vi på ett Loft/Rooftop party i Chelsea. Nils gick hem och satte på en estländare rätt tidigt och jag höll fanan högt genom att givetvis bli vredespackad, självklart pissa ut från hustaket ner på Manhattans gator, något överraskande få en komplimang av en Vogue-skribent "I like your style" som jag sen stoppade tungan i mun på och fick numret av, vilket jag sedan följde upp med en rikgtig lågoddsare; bli avrunkad av en fet kines,
(Jag ser nu att jag är ganska oklar med vilket kön det var på våra erövringar och eftersom Chelsea är ett av dom bögigare områdena i världen så kan jag lugna alla med att det var kvinnor och inget annat som vi interagerade med)
Så, för att återvända där jag slutade. Jag ramlade över damernas tröskel, trött och bakfull bara för att finna dom packade, på glatt humör och iklädda dominatrix-kläder. Dom förklarade att det var en kostymfest vi skulle till, men jag var skeptisk. Mina aningar visade sig vara riktiga, efter ett snabbt stopp en fest med beerpong fratboys och fler brudar i horiga snövitkostyumer gick vi till kvällens mål. En bar där ingen av de fem anställda unga kvinnorna hade mer på sig än ett par små trosor och kroppsfärg. Som porr för ögat som den gode Benson en gång sa.
Som jag vid det här laget börjat misstänka, visade sig mina Cambridgevärdar vara ena riktiga slampor. Tjej 1 gav en kille i baren ett handjobb, Tjej 2 hånglade med en kille utklädd till smurf tills hela hennes ansikte var blått också. Tjej 1 hittade en annan kille än handjobbet som hon följde med hem, medan tjej 2s smurf visade sig ha flickvän så hon gick bet. Tjej tre däremot följde efter mig som om hon hade betalt för det, och jag försökte gömma mig. Slutligen var de två återstående damerna så packade att vi var tvugna att dra hem. Jag och tjej 2 och tre tog en taxi och i det mörka baksätet började tjej 3 massera mitt skrev. Eftersom hon var såpass ofrodig och jag så ointresserad så borde jag ha lyft undan hennes hand. Men det var en tråkig taxiresa, jag var full och det var rätt skönt.
Det hade varit lättare att tacka nej till det samlag som hon kom ner och erbjöd efter att jag lagt mig på min soffa ifall jag inte uppmuntrat hennes handjobb. Nu var jag tvungen att säga tack, men nej tack och krossa hennes förhoppningar. Och tjej 3 såg jag inte mer på den trippen. Nils kallade mig i New York för världens bästa på att inte ligga, han kan ha en poäng, men jag hävdar att jag är alldeles för bra på att få fula tjejer att vilja ligga med mig, och sen har alldeles för höga krav på hur mina sängkamrater ska se ut.
Följade dag var som att vara mitt i ett avsnitt av Sex and the city, men alla tjejerna var Samatha. Mycket ofrodigt sexsnack och jag visste inte om jag skulle skratta, instämma eller låtsas som att jag inte hörde dom. Tjej två droppade bland annat en historia som efter en stunds tystnad började. "So I was riding this guys face..."
Jag gav mig iväg till konstmuseet på egen hand och när jag kom in på toeletten satt det en lirare och ströp byxormen med egen hand. Han masturberade som om det inte fanns en morgondag och jag undrar om han blivit så upphetsad av snidade 1800-tals instrument eller fruktstilleben att han var tvungen att skjuta skarpt. När jag kom hem på kvällen hade tjej 1 och 2 varsin ny snubbe hemma hos sig och i mitt vardagsrum låg brallor, skor, kepsar och behåar. Jag satte på mig ipoden för att slippa höra, somnade, vaknade 5 timmar senare, packade väskan och lämnade stan.
Sagt och gjort, jag bröt upp med det stora äpplet och begav mig till den hackade gurkans högborg. Boston. Jag hade veckan innan gjort upp med fyra tjejer som delade ett hus i Camebridge, hem åt bland annat Harvard, att få sova där i två nätter. Det var ett vrak till svensk turist som ramlade över deras tröskel. Alla som känner mig vet att jag brukar ha ett fröjdigt humör, för att inte säga snärt i dojjan, men den här lördagkvällen var ett undantag.
Kvällen innan var den hedniska högtiden Halloween, en ursäkt för kristna flickor och bögar att klä sig så horigt dom kan för att sedan supa sig så fulla att dom kräks offentligt. Något som kan te sig normalt för en svensk, men otroligt ovanligt för en amerikan. Så trots att det var vår sista kväll i staden och att vi behövde upp tidigt nästa morgon för att lämna över nycklarna till lägenheten, inspektera städning och gud vet vad, så satte vi på kalasmössorna och gav kvällen vad den tålde.
För att göra en lång historia kort så hamnade vi på ett Loft/Rooftop party i Chelsea. Nils gick hem och satte på en estländare rätt tidigt och jag höll fanan högt genom att givetvis bli vredespackad, självklart pissa ut från hustaket ner på Manhattans gator, något överraskande få en komplimang av en Vogue-skribent "I like your style" som jag sen stoppade tungan i mun på och fick numret av, vilket jag sedan följde upp med en rikgtig lågoddsare; bli avrunkad av en fet kines,
(Jag ser nu att jag är ganska oklar med vilket kön det var på våra erövringar och eftersom Chelsea är ett av dom bögigare områdena i världen så kan jag lugna alla med att det var kvinnor och inget annat som vi interagerade med)
Så, för att återvända där jag slutade. Jag ramlade över damernas tröskel, trött och bakfull bara för att finna dom packade, på glatt humör och iklädda dominatrix-kläder. Dom förklarade att det var en kostymfest vi skulle till, men jag var skeptisk. Mina aningar visade sig vara riktiga, efter ett snabbt stopp en fest med beerpong fratboys och fler brudar i horiga snövitkostyumer gick vi till kvällens mål. En bar där ingen av de fem anställda unga kvinnorna hade mer på sig än ett par små trosor och kroppsfärg. Som porr för ögat som den gode Benson en gång sa.
Som jag vid det här laget börjat misstänka, visade sig mina Cambridgevärdar vara ena riktiga slampor. Tjej 1 gav en kille i baren ett handjobb, Tjej 2 hånglade med en kille utklädd till smurf tills hela hennes ansikte var blått också. Tjej 1 hittade en annan kille än handjobbet som hon följde med hem, medan tjej 2s smurf visade sig ha flickvän så hon gick bet. Tjej tre däremot följde efter mig som om hon hade betalt för det, och jag försökte gömma mig. Slutligen var de två återstående damerna så packade att vi var tvugna att dra hem. Jag och tjej 2 och tre tog en taxi och i det mörka baksätet började tjej 3 massera mitt skrev. Eftersom hon var såpass ofrodig och jag så ointresserad så borde jag ha lyft undan hennes hand. Men det var en tråkig taxiresa, jag var full och det var rätt skönt.
Det hade varit lättare att tacka nej till det samlag som hon kom ner och erbjöd efter att jag lagt mig på min soffa ifall jag inte uppmuntrat hennes handjobb. Nu var jag tvungen att säga tack, men nej tack och krossa hennes förhoppningar. Och tjej 3 såg jag inte mer på den trippen. Nils kallade mig i New York för världens bästa på att inte ligga, han kan ha en poäng, men jag hävdar att jag är alldeles för bra på att få fula tjejer att vilja ligga med mig, och sen har alldeles för höga krav på hur mina sängkamrater ska se ut.
Följade dag var som att vara mitt i ett avsnitt av Sex and the city, men alla tjejerna var Samatha. Mycket ofrodigt sexsnack och jag visste inte om jag skulle skratta, instämma eller låtsas som att jag inte hörde dom. Tjej två droppade bland annat en historia som efter en stunds tystnad började. "So I was riding this guys face..."
Jag gav mig iväg till konstmuseet på egen hand och när jag kom in på toeletten satt det en lirare och ströp byxormen med egen hand. Han masturberade som om det inte fanns en morgondag och jag undrar om han blivit så upphetsad av snidade 1800-tals instrument eller fruktstilleben att han var tvungen att skjuta skarpt. När jag kom hem på kvällen hade tjej 1 och 2 varsin ny snubbe hemma hos sig och i mitt vardagsrum låg brallor, skor, kepsar och behåar. Jag satte på mig ipoden för att slippa höra, somnade, vaknade 5 timmar senare, packade väskan och lämnade stan.
fredag 26 september 2008
Fom Linné Wit Lööv
Salve!
Jag sitter här och läser ditt inlägg med stort intresse och mycket nöje, min gode huvudsvansade vän, samtidigt som jag lyssnar på Anthony Hamiltons album XTC från 1996. Det svänger gött och jag föll nästan in i din pikalurviska flanering av queens boul. En fråga; spelar de även schack på boulevarden under dagen eller ägnar de sig ändast åt denna aktivitet när solen inte längre lägger en skugga på brädet jämte kungen?
På tal om kungar, jag mår bra. Arbetsveckan är slut, Roma närmar sig med stormsteg(tio arbetsdagar kvar), ikväll nalkas Loke och sällskapet i Räfven på kajskjul 8, David har åkt till Rumänien för att plugga till läkare, Jens är lika ful som vanligt, Jök flyttat in hos Krille och benson flottar på som aldrig förr. Kan inte bli bättre.
Tidsoptimist som jag är så börjar kvällen ta slut innan jag gått ut så nu blir det att hoppa in i en dush.
Förhoppningvis blir min kväll lika fantastisk som din resa verkar vara.
Bara kärlek!
/Don Vito
Jag sitter här och läser ditt inlägg med stort intresse och mycket nöje, min gode huvudsvansade vän, samtidigt som jag lyssnar på Anthony Hamiltons album XTC från 1996. Det svänger gött och jag föll nästan in i din pikalurviska flanering av queens boul. En fråga; spelar de även schack på boulevarden under dagen eller ägnar de sig ändast åt denna aktivitet när solen inte längre lägger en skugga på brädet jämte kungen?
På tal om kungar, jag mår bra. Arbetsveckan är slut, Roma närmar sig med stormsteg(tio arbetsdagar kvar), ikväll nalkas Loke och sällskapet i Räfven på kajskjul 8, David har åkt till Rumänien för att plugga till läkare, Jens är lika ful som vanligt, Jök flyttat in hos Krille och benson flottar på som aldrig förr. Kan inte bli bättre.
Tidsoptimist som jag är så börjar kvällen ta slut innan jag gått ut så nu blir det att hoppa in i en dush.
Förhoppningvis blir min kväll lika fantastisk som din resa verkar vara.
Bara kärlek!
/Don Vito
måndag 22 september 2008
I am Queens boulevard
Jag fick ett enda råd innan jag försakade alla flickor och korsade atlanten. Det var Coras pappa Ulrich som berättade om sin New York-upplevelse. Han hade köpt ett par fina seglarskor nya precis innan sin trip, och hade sedan gått så många mil i det stora äpplet att hans fötter började blöda och han senare hamnade på sjukhus av blodförgiftning. Summa sumarum, rådet var, ta med dig bekväma skor.
Jag lyssnade, sa att det lät som en bra idé och tog enbart med mig mina sprillans nya, fasligt omekväma, men fina skor som jag nu traskat ett halvdussin maraton i. Fötterna? Oigenkännliga blåstäckta klumpar som jag måste trippa fram på. Redan tredje kvällen kom den oundvikliga frågan för två metrosexuella svenska män som Nils och mig: Är ni bögar? Förutom att vi redan i amerikanska mått mätt är rätt gay, bor vi i ett bögigt område där vi ofta ses sittandes mitt emot varandra ätandes middag, inte skrikandes efter varje kjoltyg som sveper förbi. För att hälla ytterligare vatten på deras kvarn trippar jag nu dessutom bredvid Nils som om jag suttit på kodd hela natten.
Jag gav mig i alla fall ut för att leta glidiga pjux, och varför inte kombinera nytta, nöje och lite ghetto och göra det i Queens? Jag kom dit ut och traskade gata upp och gata ner och korsade avenyer som om jag vore femmans spårvagn, allt i en trippande gångstil som förmodligen fick mig att se tjackad ut nu när jag inte hade en grov skåning vid min sida. Likt en oas i öknen uppenbarade sig en kroatisk bar med direktsänd Champions League framför mig. Jag gick in och beställde en öl varpå jag var tvungen att visa leg. Ett rött pass flippades upp och vips var diskutionen igång. Var är du från? Vilka fotbollsspelare har ni? Vad gör du här? Köpa skor i Queens när du bor på manhattan, är du dum i huvudet? osv...
Jag tjattrade med dom kroatiska gubbarna med oförståelig juggebrytning och den kvinnliga bartendern medan uppställningen människor på min sida baren varierades all eftersom matchen gick. Till slut hade jag fått i mig några öl och slagit hjäl några annars ganska tråkiga timmar för bartendern och skulle precis glida därifrån när hon langde upp ännu en öl på disken. "its on me". Artig svenne som jag är (läs. fyllo när tillfälle ges) tryckte jag i mig den också och kom över krönet från att vara lite salongsslirig, till att bli packad. Inte så att jag tappade bort mina byxor eller började ta henne på brösten, men packad. Hon gav mig adressen till ett ställe där henes svåger skulle spela och sjunga senare på kvällen och tyckte att jag skulle ta mig dit, jag tackade för mig och gick på skojakt.
Vi ska nu komma ihåg att tidsskillnaden över havet gör att när en champions league-match är slut typ klockan kvart i fem här. Jag vinglade med andra ord ut på Queens gator i fullt solljus. Ensam, utlänsk och på pikalurven. Bedövad av alkoholen var mina fötter inte alls så farliga, däremot var jag pissenödig och sugen på frod. Lösningen blev att suga på den feta amerikanska penisen som kallas McDonalds där jag fyllefrodade bland mexikanska barnfamiljer och sen åkte hem och däckade.
Jag lyssnade, sa att det lät som en bra idé och tog enbart med mig mina sprillans nya, fasligt omekväma, men fina skor som jag nu traskat ett halvdussin maraton i. Fötterna? Oigenkännliga blåstäckta klumpar som jag måste trippa fram på. Redan tredje kvällen kom den oundvikliga frågan för två metrosexuella svenska män som Nils och mig: Är ni bögar? Förutom att vi redan i amerikanska mått mätt är rätt gay, bor vi i ett bögigt område där vi ofta ses sittandes mitt emot varandra ätandes middag, inte skrikandes efter varje kjoltyg som sveper förbi. För att hälla ytterligare vatten på deras kvarn trippar jag nu dessutom bredvid Nils som om jag suttit på kodd hela natten.
Jag gav mig i alla fall ut för att leta glidiga pjux, och varför inte kombinera nytta, nöje och lite ghetto och göra det i Queens? Jag kom dit ut och traskade gata upp och gata ner och korsade avenyer som om jag vore femmans spårvagn, allt i en trippande gångstil som förmodligen fick mig att se tjackad ut nu när jag inte hade en grov skåning vid min sida. Likt en oas i öknen uppenbarade sig en kroatisk bar med direktsänd Champions League framför mig. Jag gick in och beställde en öl varpå jag var tvungen att visa leg. Ett rött pass flippades upp och vips var diskutionen igång. Var är du från? Vilka fotbollsspelare har ni? Vad gör du här? Köpa skor i Queens när du bor på manhattan, är du dum i huvudet? osv...
Jag tjattrade med dom kroatiska gubbarna med oförståelig juggebrytning och den kvinnliga bartendern medan uppställningen människor på min sida baren varierades all eftersom matchen gick. Till slut hade jag fått i mig några öl och slagit hjäl några annars ganska tråkiga timmar för bartendern och skulle precis glida därifrån när hon langde upp ännu en öl på disken. "its on me". Artig svenne som jag är (läs. fyllo när tillfälle ges) tryckte jag i mig den också och kom över krönet från att vara lite salongsslirig, till att bli packad. Inte så att jag tappade bort mina byxor eller började ta henne på brösten, men packad. Hon gav mig adressen till ett ställe där henes svåger skulle spela och sjunga senare på kvällen och tyckte att jag skulle ta mig dit, jag tackade för mig och gick på skojakt.
Vi ska nu komma ihåg att tidsskillnaden över havet gör att när en champions league-match är slut typ klockan kvart i fem här. Jag vinglade med andra ord ut på Queens gator i fullt solljus. Ensam, utlänsk och på pikalurven. Bedövad av alkoholen var mina fötter inte alls så farliga, däremot var jag pissenödig och sugen på frod. Lösningen blev att suga på den feta amerikanska penisen som kallas McDonalds där jag fyllefrodade bland mexikanska barnfamiljer och sen åkte hem och däckade.
torsdag 18 september 2008
It aint staten, it aint manhattan, plus sum bad ass rappin from the other side of the map.
Kamrater! En vecka har gått och dom två svenska sparvarna, som vi förmodligen kallas bakom våra ryggar, har klarat sig från att bli rånade, skjutna och knivhuggna i ansiktet. Vi anlände den nionde och hittade en irlänsk sportbar att slå ihjäl tid på tills våran värdinna India skulle sluta jobbet. Efter några timmars öldrickande, pommes frites-med-ost-på ätande och basboll kikande hoppade vi in i en gul taxi och blev blåsta på åtta dollar. En andra taxiresa och ett antal dollar senare kom vi fram till India som visade sig snarare bo i södra Harlem än Upper East side, något som man bland annat kunde se på hur, ehrm, bruna gatorna var.
Det visade sig även att India tackat ja till att ta emot mer än oss två på sin soffa den kvällen. Två tyska motorcrossförare skulle tydligen dela hjärterum och stjärterum med oss i en lägenhet som inte var stor nog för mer än en europeisk gäst.
Följande dag hade vi i alla fall burgarfrossa där India bjöd in sina vänner till en liten fest. Vännerna visade sig även dom vara skådespelare, den manliga delen både skådisar och bögar. Inte helt oväntat var vi fyra europeer dom enda hetrosexuella männen på festen.
Alla älskade att prata om sig själva, så det var bara att slänga ut en fråga då och då så kunde dom mala på en bra stund. Framåt småtimmarna när vi hade som trevligast fick vi bevittna ett Magnus Ugglas- Trubaduren-moment, fast med en twist. En av bögarna som hade sin egen gitarr med sig packade upp den och började sjunga sina egenskrivna låtar så högt att man inte ens kunde höra sina egna tankar. Visst har jag varit med om att killar börjat spela "Nothing else matters" på ett irriterande självupptaget sätt på fetster, men alltid räknat med att dom gör det för att kunna ligga med någon av de kvinnliga gästerna, men den här snubben ville bara höras. Jag, Nils och dom två tyskarna var rasande och var tvugna att ta oss ut på brandtrappan och röka typ fem ciggaretter tills eländet var över.
På festen träffade vi dock Shira, den lilla judiska skådesperskan som lovade att vi kunde sova på hennes soffa nästa kväll, i Williamsburg, Brooklyn. Hon bodde i en så kallad railroad appartment, tre rum på rad som man måste gå igenom för att komma till nästa, typ världens sämsta planlösning. Jag och Nils fick rummet mittemellan henne och hennes buttra hashande kamrat Sima, vilket gjorde att om det inte kändes som att vi trängde oss på innan, så gjorde det det då. Varje gång någon av oss fyra i lägenheten behövde gå på toaletten eller gå till sitt eget rum var vi tvugna att störa någon i sitt rum.
Den andra dagen kom de två tjejerna, i sann exentrisk new york new age anda på att;
1: Att de torkade blommorna som hängde på väggen i vårat rum var extremt dålig Feng Shui och var tvugna att kastas direkt.
2: Att för att kompensera för veckor av dålig feng shui, skulle dom måla hela rummet lila med en gyllene buddha på fondväggen.
Så under vår andra dag, för varje gång vi kom och gick från deras lägenhet, desto högare var dom och desto mer farliga kemikalier från färgen var det i vårat rum. Till slut vid tretiden var dom färdigmålade, sönderrökta och hade lyssnat på det sista av Obamas tal: "Oh my god, he's soooo smart". När vi sen låg i en sömnlös sked och inhalerade en delikat blandning av hash och kemikalier var vi överens om att vi var tvugna att hitta ett eget ställe. ASAP.
Nästa dag var vi uppe tidigt och precis som tidigare dagar på lägenhetsjakt. Efter de senaste dagarnas misslyckanden bestämde vi oss för att höja lägenhetsbudgeten och leta i andra delar av staden än dom überhippa områden som vi tidigare haft siktet inställt på. Vi hittade ganska snart en lägenhet i Chealsea som var dyr, låg lite off och med en skum hyresvärd. Vi sa att vi skulle tänka på det och gick därifrån och glömde den.
Vi satte oss på en starbucks och gick in på vad ungdomen refererar till som "webben" där vi höjde vår budget något extra och hittade en helt ok lägenhet där 8e avenyn möter 49e gatan.
Snubben som hade den visade sig vara så nära Ari Gold som man kan komma i riktiga livet. Frankie, en 30årig persier med alldeles för många järn i elden. Bland annat:
#Driver han ett hostel
#Har worskshops för sargare efter "spelet"s regler
#Flyttar in i en ny lägenhet som det är sjukt mycket strul med
#Dejtar och raggar friskt
#Knullar det som kommer i hans väg
#Har en välgörenhetsorganisation som hjälper tredje-världenländer att etablera surfturism
#Tränar yoga så fort han har en ledig stund över
Så så fort man träffar honom är man inträngd mellan dels två valfria punkter ovan, dels ett antal telefonsamtal. Vi känner alla till typen, trevlig och insmickrande, men svår att lita på. Därför känns det lite extra nervöst att typ halva våran resbudget nu ligger i hans händer medan vi bara har ett fett kontrakt med så många punkter att det är omöjligt för en lekman att förstå sina rättigheter och skyldigheter.
På söndag ska vi i alla fall på hans inflyttningsfest och mingla bland sargare, blåsta brudar och mexikanska städerskor. Kan bli intressant.
Jag avslutar med ett citat från vår persiske vän Frankie:
"Kvinnor kan motstå att bli uppraggad lika lite som basketkorgar kan motstå att bli träffade av bollen. Try enough and you will eventually score."
Kram Axel
Det visade sig även att India tackat ja till att ta emot mer än oss två på sin soffa den kvällen. Två tyska motorcrossförare skulle tydligen dela hjärterum och stjärterum med oss i en lägenhet som inte var stor nog för mer än en europeisk gäst.
Följande dag hade vi i alla fall burgarfrossa där India bjöd in sina vänner till en liten fest. Vännerna visade sig även dom vara skådespelare, den manliga delen både skådisar och bögar. Inte helt oväntat var vi fyra europeer dom enda hetrosexuella männen på festen.
Alla älskade att prata om sig själva, så det var bara att slänga ut en fråga då och då så kunde dom mala på en bra stund. Framåt småtimmarna när vi hade som trevligast fick vi bevittna ett Magnus Ugglas- Trubaduren-moment, fast med en twist. En av bögarna som hade sin egen gitarr med sig packade upp den och började sjunga sina egenskrivna låtar så högt att man inte ens kunde höra sina egna tankar. Visst har jag varit med om att killar börjat spela "Nothing else matters" på ett irriterande självupptaget sätt på fetster, men alltid räknat med att dom gör det för att kunna ligga med någon av de kvinnliga gästerna, men den här snubben ville bara höras. Jag, Nils och dom två tyskarna var rasande och var tvugna att ta oss ut på brandtrappan och röka typ fem ciggaretter tills eländet var över.
På festen träffade vi dock Shira, den lilla judiska skådesperskan som lovade att vi kunde sova på hennes soffa nästa kväll, i Williamsburg, Brooklyn. Hon bodde i en så kallad railroad appartment, tre rum på rad som man måste gå igenom för att komma till nästa, typ världens sämsta planlösning. Jag och Nils fick rummet mittemellan henne och hennes buttra hashande kamrat Sima, vilket gjorde att om det inte kändes som att vi trängde oss på innan, så gjorde det det då. Varje gång någon av oss fyra i lägenheten behövde gå på toaletten eller gå till sitt eget rum var vi tvugna att störa någon i sitt rum.
Den andra dagen kom de två tjejerna, i sann exentrisk new york new age anda på att;
1: Att de torkade blommorna som hängde på väggen i vårat rum var extremt dålig Feng Shui och var tvugna att kastas direkt.
2: Att för att kompensera för veckor av dålig feng shui, skulle dom måla hela rummet lila med en gyllene buddha på fondväggen.
Så under vår andra dag, för varje gång vi kom och gick från deras lägenhet, desto högare var dom och desto mer farliga kemikalier från färgen var det i vårat rum. Till slut vid tretiden var dom färdigmålade, sönderrökta och hade lyssnat på det sista av Obamas tal: "Oh my god, he's soooo smart". När vi sen låg i en sömnlös sked och inhalerade en delikat blandning av hash och kemikalier var vi överens om att vi var tvugna att hitta ett eget ställe. ASAP.
Nästa dag var vi uppe tidigt och precis som tidigare dagar på lägenhetsjakt. Efter de senaste dagarnas misslyckanden bestämde vi oss för att höja lägenhetsbudgeten och leta i andra delar av staden än dom überhippa områden som vi tidigare haft siktet inställt på. Vi hittade ganska snart en lägenhet i Chealsea som var dyr, låg lite off och med en skum hyresvärd. Vi sa att vi skulle tänka på det och gick därifrån och glömde den.
Vi satte oss på en starbucks och gick in på vad ungdomen refererar till som "webben" där vi höjde vår budget något extra och hittade en helt ok lägenhet där 8e avenyn möter 49e gatan.
Snubben som hade den visade sig vara så nära Ari Gold som man kan komma i riktiga livet. Frankie, en 30årig persier med alldeles för många järn i elden. Bland annat:
#Driver han ett hostel
#Har worskshops för sargare efter "spelet"s regler
#Flyttar in i en ny lägenhet som det är sjukt mycket strul med
#Dejtar och raggar friskt
#Knullar det som kommer i hans väg
#Har en välgörenhetsorganisation som hjälper tredje-världenländer att etablera surfturism
#Tränar yoga så fort han har en ledig stund över
Så så fort man träffar honom är man inträngd mellan dels två valfria punkter ovan, dels ett antal telefonsamtal. Vi känner alla till typen, trevlig och insmickrande, men svår att lita på. Därför känns det lite extra nervöst att typ halva våran resbudget nu ligger i hans händer medan vi bara har ett fett kontrakt med så många punkter att det är omöjligt för en lekman att förstå sina rättigheter och skyldigheter.
På söndag ska vi i alla fall på hans inflyttningsfest och mingla bland sargare, blåsta brudar och mexikanska städerskor. Kan bli intressant.
Jag avslutar med ett citat från vår persiske vän Frankie:
"Kvinnor kan motstå att bli uppraggad lika lite som basketkorgar kan motstå att bli träffade av bollen. Try enough and you will eventually score."
Kram Axel
måndag 29 oktober 2007
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)