It aint staten, it aint manhattan, plus sum bad ass rappin from the other side of the map.

Kamrater! En vecka har gått och dom två svenska sparvarna, som vi förmodligen kallas bakom våra ryggar, har klarat sig från att bli rånade, skjutna och knivhuggna i ansiktet. Vi anlände den nionde och hittade en irlänsk sportbar att slå ihjäl tid på tills våran värdinna India skulle sluta jobbet. Efter några timmars öldrickande, pommes frites-med-ost-på ätande och basboll kikande hoppade vi in i en gul taxi och blev blåsta på åtta dollar. En andra taxiresa och ett antal dollar senare kom vi fram till India som visade sig snarare bo i södra Harlem än Upper East side, något som man bland annat kunde se på hur, ehrm, bruna gatorna var.

Det visade sig även att India tackat ja till att ta emot mer än oss två på sin soffa den kvällen. Två tyska motorcrossförare skulle tydligen dela hjärterum och stjärterum med oss i en lägenhet som inte var stor nog för mer än en europeisk gäst.

Följande dag hade vi i alla fall burgarfrossa där India bjöd in sina vänner till en liten fest. Vännerna visade sig även dom vara skådespelare, den manliga delen både skådisar och bögar. Inte helt oväntat var vi fyra europeer dom enda hetrosexuella männen på festen.

Alla älskade att prata om sig själva, så det var bara att slänga ut en fråga då och då så kunde dom mala på en bra stund. Framåt småtimmarna när vi hade som trevligast fick vi bevittna ett Magnus Ugglas- Trubaduren-moment, fast med en twist. En av bögarna som hade sin egen gitarr med sig packade upp den och började sjunga sina egenskrivna låtar så högt att man inte ens kunde höra sina egna tankar. Visst har jag varit med om att killar börjat spela "Nothing else matters" på ett irriterande självupptaget sätt på fetster, men alltid räknat med att dom gör det för att kunna ligga med någon av de kvinnliga gästerna, men den här snubben ville bara höras. Jag, Nils och dom två tyskarna var rasande och var tvugna att ta oss ut på brandtrappan och röka typ fem ciggaretter tills eländet var över.

På festen träffade vi dock Shira, den lilla judiska skådesperskan som lovade att vi kunde sova på hennes soffa nästa kväll, i Williamsburg, Brooklyn. Hon bodde i en så kallad railroad appartment, tre rum på rad som man måste gå igenom för att komma till nästa, typ världens sämsta planlösning. Jag och Nils fick rummet mittemellan henne och hennes buttra hashande kamrat Sima, vilket gjorde att om det inte kändes som att vi trängde oss på innan, så gjorde det det då. Varje gång någon av oss fyra i lägenheten behövde gå på toaletten eller gå till sitt eget rum var vi tvugna att störa någon i sitt rum.

Den andra dagen kom de två tjejerna, i sann exentrisk new york new age anda på att;
1: Att de torkade blommorna som hängde på väggen i vårat rum var extremt dålig Feng Shui och var tvugna att kastas direkt.
2: Att för att kompensera för veckor av dålig feng shui, skulle dom måla hela rummet lila med en gyllene buddha på fondväggen.

Så under vår andra dag, för varje gång vi kom och gick från deras lägenhet, desto högare var dom och desto mer farliga kemikalier från färgen var det i vårat rum. Till slut vid tretiden var dom färdigmålade, sönderrökta och hade lyssnat på det sista av Obamas tal: "Oh my god, he's soooo smart". När vi sen låg i en sömnlös sked och inhalerade en delikat blandning av hash och kemikalier var vi överens om att vi var tvugna att hitta ett eget ställe. ASAP.

Nästa dag var vi uppe tidigt och precis som tidigare dagar på lägenhetsjakt. Efter de senaste dagarnas misslyckanden bestämde vi oss för att höja lägenhetsbudgeten och leta i andra delar av staden än dom überhippa områden som vi tidigare haft siktet inställt på. Vi hittade ganska snart en lägenhet i Chealsea som var dyr, låg lite off och med en skum hyresvärd. Vi sa att vi skulle tänka på det och gick därifrån och glömde den.

Vi satte oss på en starbucks och gick in på vad ungdomen refererar till som "webben" där vi höjde vår budget något extra och hittade en helt ok lägenhet där 8e avenyn möter 49e gatan.
Snubben som hade den visade sig vara så nära Ari Gold som man kan komma i riktiga livet. Frankie, en 30årig persier med alldeles för många järn i elden. Bland annat:

#Driver han ett hostel
#Har worskshops för sargare efter "spelet"s regler
#Flyttar in i en ny lägenhet som det är sjukt mycket strul med
#Dejtar och raggar friskt
#Knullar det som kommer i hans väg
#Har en välgörenhetsorganisation som hjälper tredje-världenländer att etablera surfturism
#Tränar yoga så fort han har en ledig stund över

Så så fort man träffar honom är man inträngd mellan dels två valfria punkter ovan, dels ett antal telefonsamtal. Vi känner alla till typen, trevlig och insmickrande, men svår att lita på. Därför känns det lite extra nervöst att typ halva våran resbudget nu ligger i hans händer medan vi bara har ett fett kontrakt med så många punkter att det är omöjligt för en lekman att förstå sina rättigheter och skyldigheter.

På söndag ska vi i alla fall på hans inflyttningsfest och mingla bland sargare, blåsta brudar och mexikanska städerskor. Kan bli intressant.

Jag avslutar med ett citat från vår persiske vän Frankie:
"Kvinnor kan motstå att bli uppraggad lika lite som basketkorgar kan motstå att bli träffade av bollen. Try enough and you will eventually score."

Kram Axel