Salve!
Jag sitter här och läser ditt inlägg med stort intresse och mycket nöje, min gode huvudsvansade vän, samtidigt som jag lyssnar på Anthony Hamiltons album XTC från 1996. Det svänger gött och jag föll nästan in i din pikalurviska flanering av queens boul. En fråga; spelar de även schack på boulevarden under dagen eller ägnar de sig ändast åt denna aktivitet när solen inte längre lägger en skugga på brädet jämte kungen?
På tal om kungar, jag mår bra. Arbetsveckan är slut, Roma närmar sig med stormsteg(tio arbetsdagar kvar), ikväll nalkas Loke och sällskapet i Räfven på kajskjul 8, David har åkt till Rumänien för att plugga till läkare, Jens är lika ful som vanligt, Jök flyttat in hos Krille och benson flottar på som aldrig förr. Kan inte bli bättre.
Tidsoptimist som jag är så börjar kvällen ta slut innan jag gått ut så nu blir det att hoppa in i en dush.
Förhoppningvis blir min kväll lika fantastisk som din resa verkar vara.
Bara kärlek!
/Don Vito
fredag 26 september 2008
måndag 22 september 2008
I am Queens boulevard
Jag fick ett enda råd innan jag försakade alla flickor och korsade atlanten. Det var Coras pappa Ulrich som berättade om sin New York-upplevelse. Han hade köpt ett par fina seglarskor nya precis innan sin trip, och hade sedan gått så många mil i det stora äpplet att hans fötter började blöda och han senare hamnade på sjukhus av blodförgiftning. Summa sumarum, rådet var, ta med dig bekväma skor.
Jag lyssnade, sa att det lät som en bra idé och tog enbart med mig mina sprillans nya, fasligt omekväma, men fina skor som jag nu traskat ett halvdussin maraton i. Fötterna? Oigenkännliga blåstäckta klumpar som jag måste trippa fram på. Redan tredje kvällen kom den oundvikliga frågan för två metrosexuella svenska män som Nils och mig: Är ni bögar? Förutom att vi redan i amerikanska mått mätt är rätt gay, bor vi i ett bögigt område där vi ofta ses sittandes mitt emot varandra ätandes middag, inte skrikandes efter varje kjoltyg som sveper förbi. För att hälla ytterligare vatten på deras kvarn trippar jag nu dessutom bredvid Nils som om jag suttit på kodd hela natten.
Jag gav mig i alla fall ut för att leta glidiga pjux, och varför inte kombinera nytta, nöje och lite ghetto och göra det i Queens? Jag kom dit ut och traskade gata upp och gata ner och korsade avenyer som om jag vore femmans spårvagn, allt i en trippande gångstil som förmodligen fick mig att se tjackad ut nu när jag inte hade en grov skåning vid min sida. Likt en oas i öknen uppenbarade sig en kroatisk bar med direktsänd Champions League framför mig. Jag gick in och beställde en öl varpå jag var tvungen att visa leg. Ett rött pass flippades upp och vips var diskutionen igång. Var är du från? Vilka fotbollsspelare har ni? Vad gör du här? Köpa skor i Queens när du bor på manhattan, är du dum i huvudet? osv...
Jag tjattrade med dom kroatiska gubbarna med oförståelig juggebrytning och den kvinnliga bartendern medan uppställningen människor på min sida baren varierades all eftersom matchen gick. Till slut hade jag fått i mig några öl och slagit hjäl några annars ganska tråkiga timmar för bartendern och skulle precis glida därifrån när hon langde upp ännu en öl på disken. "its on me". Artig svenne som jag är (läs. fyllo när tillfälle ges) tryckte jag i mig den också och kom över krönet från att vara lite salongsslirig, till att bli packad. Inte så att jag tappade bort mina byxor eller började ta henne på brösten, men packad. Hon gav mig adressen till ett ställe där henes svåger skulle spela och sjunga senare på kvällen och tyckte att jag skulle ta mig dit, jag tackade för mig och gick på skojakt.
Vi ska nu komma ihåg att tidsskillnaden över havet gör att när en champions league-match är slut typ klockan kvart i fem här. Jag vinglade med andra ord ut på Queens gator i fullt solljus. Ensam, utlänsk och på pikalurven. Bedövad av alkoholen var mina fötter inte alls så farliga, däremot var jag pissenödig och sugen på frod. Lösningen blev att suga på den feta amerikanska penisen som kallas McDonalds där jag fyllefrodade bland mexikanska barnfamiljer och sen åkte hem och däckade.
Jag lyssnade, sa att det lät som en bra idé och tog enbart med mig mina sprillans nya, fasligt omekväma, men fina skor som jag nu traskat ett halvdussin maraton i. Fötterna? Oigenkännliga blåstäckta klumpar som jag måste trippa fram på. Redan tredje kvällen kom den oundvikliga frågan för två metrosexuella svenska män som Nils och mig: Är ni bögar? Förutom att vi redan i amerikanska mått mätt är rätt gay, bor vi i ett bögigt område där vi ofta ses sittandes mitt emot varandra ätandes middag, inte skrikandes efter varje kjoltyg som sveper förbi. För att hälla ytterligare vatten på deras kvarn trippar jag nu dessutom bredvid Nils som om jag suttit på kodd hela natten.
Jag gav mig i alla fall ut för att leta glidiga pjux, och varför inte kombinera nytta, nöje och lite ghetto och göra det i Queens? Jag kom dit ut och traskade gata upp och gata ner och korsade avenyer som om jag vore femmans spårvagn, allt i en trippande gångstil som förmodligen fick mig att se tjackad ut nu när jag inte hade en grov skåning vid min sida. Likt en oas i öknen uppenbarade sig en kroatisk bar med direktsänd Champions League framför mig. Jag gick in och beställde en öl varpå jag var tvungen att visa leg. Ett rött pass flippades upp och vips var diskutionen igång. Var är du från? Vilka fotbollsspelare har ni? Vad gör du här? Köpa skor i Queens när du bor på manhattan, är du dum i huvudet? osv...
Jag tjattrade med dom kroatiska gubbarna med oförståelig juggebrytning och den kvinnliga bartendern medan uppställningen människor på min sida baren varierades all eftersom matchen gick. Till slut hade jag fått i mig några öl och slagit hjäl några annars ganska tråkiga timmar för bartendern och skulle precis glida därifrån när hon langde upp ännu en öl på disken. "its on me". Artig svenne som jag är (läs. fyllo när tillfälle ges) tryckte jag i mig den också och kom över krönet från att vara lite salongsslirig, till att bli packad. Inte så att jag tappade bort mina byxor eller började ta henne på brösten, men packad. Hon gav mig adressen till ett ställe där henes svåger skulle spela och sjunga senare på kvällen och tyckte att jag skulle ta mig dit, jag tackade för mig och gick på skojakt.
Vi ska nu komma ihåg att tidsskillnaden över havet gör att när en champions league-match är slut typ klockan kvart i fem här. Jag vinglade med andra ord ut på Queens gator i fullt solljus. Ensam, utlänsk och på pikalurven. Bedövad av alkoholen var mina fötter inte alls så farliga, däremot var jag pissenödig och sugen på frod. Lösningen blev att suga på den feta amerikanska penisen som kallas McDonalds där jag fyllefrodade bland mexikanska barnfamiljer och sen åkte hem och däckade.
torsdag 18 september 2008
It aint staten, it aint manhattan, plus sum bad ass rappin from the other side of the map.
Kamrater! En vecka har gått och dom två svenska sparvarna, som vi förmodligen kallas bakom våra ryggar, har klarat sig från att bli rånade, skjutna och knivhuggna i ansiktet. Vi anlände den nionde och hittade en irlänsk sportbar att slå ihjäl tid på tills våran värdinna India skulle sluta jobbet. Efter några timmars öldrickande, pommes frites-med-ost-på ätande och basboll kikande hoppade vi in i en gul taxi och blev blåsta på åtta dollar. En andra taxiresa och ett antal dollar senare kom vi fram till India som visade sig snarare bo i södra Harlem än Upper East side, något som man bland annat kunde se på hur, ehrm, bruna gatorna var.
Det visade sig även att India tackat ja till att ta emot mer än oss två på sin soffa den kvällen. Två tyska motorcrossförare skulle tydligen dela hjärterum och stjärterum med oss i en lägenhet som inte var stor nog för mer än en europeisk gäst.
Följande dag hade vi i alla fall burgarfrossa där India bjöd in sina vänner till en liten fest. Vännerna visade sig även dom vara skådespelare, den manliga delen både skådisar och bögar. Inte helt oväntat var vi fyra europeer dom enda hetrosexuella männen på festen.
Alla älskade att prata om sig själva, så det var bara att slänga ut en fråga då och då så kunde dom mala på en bra stund. Framåt småtimmarna när vi hade som trevligast fick vi bevittna ett Magnus Ugglas- Trubaduren-moment, fast med en twist. En av bögarna som hade sin egen gitarr med sig packade upp den och började sjunga sina egenskrivna låtar så högt att man inte ens kunde höra sina egna tankar. Visst har jag varit med om att killar börjat spela "Nothing else matters" på ett irriterande självupptaget sätt på fetster, men alltid räknat med att dom gör det för att kunna ligga med någon av de kvinnliga gästerna, men den här snubben ville bara höras. Jag, Nils och dom två tyskarna var rasande och var tvugna att ta oss ut på brandtrappan och röka typ fem ciggaretter tills eländet var över.
På festen träffade vi dock Shira, den lilla judiska skådesperskan som lovade att vi kunde sova på hennes soffa nästa kväll, i Williamsburg, Brooklyn. Hon bodde i en så kallad railroad appartment, tre rum på rad som man måste gå igenom för att komma till nästa, typ världens sämsta planlösning. Jag och Nils fick rummet mittemellan henne och hennes buttra hashande kamrat Sima, vilket gjorde att om det inte kändes som att vi trängde oss på innan, så gjorde det det då. Varje gång någon av oss fyra i lägenheten behövde gå på toaletten eller gå till sitt eget rum var vi tvugna att störa någon i sitt rum.
Den andra dagen kom de två tjejerna, i sann exentrisk new york new age anda på att;
1: Att de torkade blommorna som hängde på väggen i vårat rum var extremt dålig Feng Shui och var tvugna att kastas direkt.
2: Att för att kompensera för veckor av dålig feng shui, skulle dom måla hela rummet lila med en gyllene buddha på fondväggen.
Så under vår andra dag, för varje gång vi kom och gick från deras lägenhet, desto högare var dom och desto mer farliga kemikalier från färgen var det i vårat rum. Till slut vid tretiden var dom färdigmålade, sönderrökta och hade lyssnat på det sista av Obamas tal: "Oh my god, he's soooo smart". När vi sen låg i en sömnlös sked och inhalerade en delikat blandning av hash och kemikalier var vi överens om att vi var tvugna att hitta ett eget ställe. ASAP.
Nästa dag var vi uppe tidigt och precis som tidigare dagar på lägenhetsjakt. Efter de senaste dagarnas misslyckanden bestämde vi oss för att höja lägenhetsbudgeten och leta i andra delar av staden än dom überhippa områden som vi tidigare haft siktet inställt på. Vi hittade ganska snart en lägenhet i Chealsea som var dyr, låg lite off och med en skum hyresvärd. Vi sa att vi skulle tänka på det och gick därifrån och glömde den.
Vi satte oss på en starbucks och gick in på vad ungdomen refererar till som "webben" där vi höjde vår budget något extra och hittade en helt ok lägenhet där 8e avenyn möter 49e gatan.
Snubben som hade den visade sig vara så nära Ari Gold som man kan komma i riktiga livet. Frankie, en 30årig persier med alldeles för många järn i elden. Bland annat:
#Driver han ett hostel
#Har worskshops för sargare efter "spelet"s regler
#Flyttar in i en ny lägenhet som det är sjukt mycket strul med
#Dejtar och raggar friskt
#Knullar det som kommer i hans väg
#Har en välgörenhetsorganisation som hjälper tredje-världenländer att etablera surfturism
#Tränar yoga så fort han har en ledig stund över
Så så fort man träffar honom är man inträngd mellan dels två valfria punkter ovan, dels ett antal telefonsamtal. Vi känner alla till typen, trevlig och insmickrande, men svår att lita på. Därför känns det lite extra nervöst att typ halva våran resbudget nu ligger i hans händer medan vi bara har ett fett kontrakt med så många punkter att det är omöjligt för en lekman att förstå sina rättigheter och skyldigheter.
På söndag ska vi i alla fall på hans inflyttningsfest och mingla bland sargare, blåsta brudar och mexikanska städerskor. Kan bli intressant.
Jag avslutar med ett citat från vår persiske vän Frankie:
"Kvinnor kan motstå att bli uppraggad lika lite som basketkorgar kan motstå att bli träffade av bollen. Try enough and you will eventually score."
Kram Axel
Det visade sig även att India tackat ja till att ta emot mer än oss två på sin soffa den kvällen. Två tyska motorcrossförare skulle tydligen dela hjärterum och stjärterum med oss i en lägenhet som inte var stor nog för mer än en europeisk gäst.
Följande dag hade vi i alla fall burgarfrossa där India bjöd in sina vänner till en liten fest. Vännerna visade sig även dom vara skådespelare, den manliga delen både skådisar och bögar. Inte helt oväntat var vi fyra europeer dom enda hetrosexuella männen på festen.
Alla älskade att prata om sig själva, så det var bara att slänga ut en fråga då och då så kunde dom mala på en bra stund. Framåt småtimmarna när vi hade som trevligast fick vi bevittna ett Magnus Ugglas- Trubaduren-moment, fast med en twist. En av bögarna som hade sin egen gitarr med sig packade upp den och började sjunga sina egenskrivna låtar så högt att man inte ens kunde höra sina egna tankar. Visst har jag varit med om att killar börjat spela "Nothing else matters" på ett irriterande självupptaget sätt på fetster, men alltid räknat med att dom gör det för att kunna ligga med någon av de kvinnliga gästerna, men den här snubben ville bara höras. Jag, Nils och dom två tyskarna var rasande och var tvugna att ta oss ut på brandtrappan och röka typ fem ciggaretter tills eländet var över.
På festen träffade vi dock Shira, den lilla judiska skådesperskan som lovade att vi kunde sova på hennes soffa nästa kväll, i Williamsburg, Brooklyn. Hon bodde i en så kallad railroad appartment, tre rum på rad som man måste gå igenom för att komma till nästa, typ världens sämsta planlösning. Jag och Nils fick rummet mittemellan henne och hennes buttra hashande kamrat Sima, vilket gjorde att om det inte kändes som att vi trängde oss på innan, så gjorde det det då. Varje gång någon av oss fyra i lägenheten behövde gå på toaletten eller gå till sitt eget rum var vi tvugna att störa någon i sitt rum.
Den andra dagen kom de två tjejerna, i sann exentrisk new york new age anda på att;
1: Att de torkade blommorna som hängde på väggen i vårat rum var extremt dålig Feng Shui och var tvugna att kastas direkt.
2: Att för att kompensera för veckor av dålig feng shui, skulle dom måla hela rummet lila med en gyllene buddha på fondväggen.
Så under vår andra dag, för varje gång vi kom och gick från deras lägenhet, desto högare var dom och desto mer farliga kemikalier från färgen var det i vårat rum. Till slut vid tretiden var dom färdigmålade, sönderrökta och hade lyssnat på det sista av Obamas tal: "Oh my god, he's soooo smart". När vi sen låg i en sömnlös sked och inhalerade en delikat blandning av hash och kemikalier var vi överens om att vi var tvugna att hitta ett eget ställe. ASAP.
Nästa dag var vi uppe tidigt och precis som tidigare dagar på lägenhetsjakt. Efter de senaste dagarnas misslyckanden bestämde vi oss för att höja lägenhetsbudgeten och leta i andra delar av staden än dom überhippa områden som vi tidigare haft siktet inställt på. Vi hittade ganska snart en lägenhet i Chealsea som var dyr, låg lite off och med en skum hyresvärd. Vi sa att vi skulle tänka på det och gick därifrån och glömde den.
Vi satte oss på en starbucks och gick in på vad ungdomen refererar till som "webben" där vi höjde vår budget något extra och hittade en helt ok lägenhet där 8e avenyn möter 49e gatan.
Snubben som hade den visade sig vara så nära Ari Gold som man kan komma i riktiga livet. Frankie, en 30årig persier med alldeles för många järn i elden. Bland annat:
#Driver han ett hostel
#Har worskshops för sargare efter "spelet"s regler
#Flyttar in i en ny lägenhet som det är sjukt mycket strul med
#Dejtar och raggar friskt
#Knullar det som kommer i hans väg
#Har en välgörenhetsorganisation som hjälper tredje-världenländer att etablera surfturism
#Tränar yoga så fort han har en ledig stund över
Så så fort man träffar honom är man inträngd mellan dels två valfria punkter ovan, dels ett antal telefonsamtal. Vi känner alla till typen, trevlig och insmickrande, men svår att lita på. Därför känns det lite extra nervöst att typ halva våran resbudget nu ligger i hans händer medan vi bara har ett fett kontrakt med så många punkter att det är omöjligt för en lekman att förstå sina rättigheter och skyldigheter.
På söndag ska vi i alla fall på hans inflyttningsfest och mingla bland sargare, blåsta brudar och mexikanska städerskor. Kan bli intressant.
Jag avslutar med ett citat från vår persiske vän Frankie:
"Kvinnor kan motstå att bli uppraggad lika lite som basketkorgar kan motstå att bli träffade av bollen. Try enough and you will eventually score."
Kram Axel
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)