N'awlinz

Jag ligger lite efter i publiceringen, jag skrev detta för mer än en vecka sedan, men håll till godo:

För att inte trötta ut varken er eller mig själv med namn på nya vänner, gamla städer och diverse internskämt som för det mesta tagit plats i mitt eget huvud (eftersom jag inte talat svenska och framförallt inte träffat mina fantastiska vänner från Linné med omnejd, som jag för varje dag utan inser är bättre än något man kan möta i världens främsta demokrati) ska jag hålla det kort. Jag och min chaufför Ryan har 300 mil, dom flesta av dom genom Texas, druckit 60 öl, sovit på fem olika soffor, sett söderns största football-derby LSU vs. Old Miss, vaknat bakfull som få i en gigantisk villa bland främlingar där två shotguns låg lite casual på vardagsrumsbordet, för att nu vara i New Orleans.

New Orleans är det första ställe jag kommit till som helt och hållet levt upp till mina förväntningar och förhoppningar. Det luktar god mat och hörs svängig musik överallt, det är billigt, fullt av fina hus och varje kväll är en fest i sig. Vi anlände på söndag eftermiddag till vår värdinna som bor i dom franska kvarteren i ett fantastiskt fint tvåvåningshus, inte helt förvånande i fransk kolonialarkitektur. Ett hotellrum i samma område hade lätt gått på 100 dollar natten, nu bor jag gratis istället och Robin som har huset, ojojoj. Kan vara den snyggaste dam som frivilligt pratat med mig. När vi kom var hon iklädd ett linne utan behå som i princip var genomskinligt och ett par jeans som satt aldeles för löst och blottade halva hennes röv. För att än en gång citera Robban, det var som porr för ögonen.

Efter det vanliga "var kommer du ifrån, vart är du på väg och vad gör du" gav vi oss ut på Po' Boy-festival. En Po' Boy är söderns svar på ubåtsmackan men med lite mer exotisk fyllning. Skaldjur, musslor, ostron eller alligator. Som den galna äventyrare jag är var jag tvungen att ta den med alligatorkorv och den var crazy delicious. Musik hördes överallt och mackorna flödade som vin. Himmelriket för en mackofil som mig med andra ord. Eftersom Robin kände sig lite krasslig och Chris, som den tredje gästen hon hade hette, skulle ge sig av tidigt på morgonen blev det jag och Ryan som fick göra gatorna osäkra på egen hand.

Jag vet inte om ni känner till det, för mig var det nytt i alla fall, men New Orleans är en av få städer i USA där man får dricka öl på gatorna, i dom franska kvarteren måste man dock dricka ur plastmuggar. Certifierad badboy och notorisk fri radikal som jag är gav jag mig ut med handen full av ölburk för att bara efter ett kvarter stöta på en patrullerande polis. Han tittade på mig, på burken, för att sedan se mig i ögonen, röra vid skärmen på sin hatt och nicka godkännande. Sweet.

Vi begav oss till Bourbon street, den mytomspunna, syndens paradgata, känd från fantastiska mjukporrproduktioner med namn som "Girls gone wild" och "Cops: To hot for tv - Mardi Gras". Och sanna mina ord, det var glöggfryntliga herrar, fyllekraxiga kärringar, brunstiga collegepojkar och såklart... Svårt packade knappt lagliga tjejer som visade brösten för plasthalsband. Kom ihåg att det är en söndag i slutet av november vi snackar om här. Dubbelsweet.

Alla känner till doggybagen, eller to-go-boxen som den numera kallas, men få inklusive mig själv innan N'awlins, känner till to-go-muggen för öl. Varenda bar har ett gäng plastmuggar på disken utifall man blir sugen på att gå vidare men inte vill klunka ölen eller lämna kvar den. Man bara tar en mugg, häller över sitt glas i den, tar med sig ölen ut på gatan och skålar med närmsta snut medan man tittar på osexigt (läs. sexigt) fulla tjejer sälja sin värdighet för falska pärlor. Trippelsweet.

Och Bourbon street är förutom vanliga barer, strippbarer och blueshak kantad av små hål i väggen som säljer de New Orleans-patenterade "Huge ass beers" för tre till fyra dollar. Enlitershinkar i plast som man utan problem kan ta med sig in på vilken joint som helst utan att någon blir sur för det. Och inte fan behöver man tippa nån surmulen bartender heller, vilket betyder att varenda cent spenderad går oavkortat till högre promille och ökad risk för radikala upptåg. Sweet i kvadrat.

Dagen efter vaknade jag av att Chris, som sovit den natten i Robins gigantiska säng gav sig av, och lite senare tackade Ryan för sig och åkte hem till Missisippi. Jag var återigen ensam i mitt äventyr efter att Ryan, min enda fasta relation till någon den senaste veckan, i en snabbt snurrande värld var borta. Jag gick in till Robin med guideboken jag fått låna för att fråga om tips på vad man kunde se och göra i stan förutom att supa. Eftrer dom vanliga artighetsfraserna; gomorron och hur mår du och whateva, berättade hon hur skönt det var att vara ensam i sängen så hon kunde ta av sig trosorna. Efter det uttalandet hade jag svårt att följa med i hennes vägbeskrivningar och att titta på fingrets bana över kartan medan täcket försökte kämpa sig av henne...

Som upptakten till en "Dear Penthouse"-historia lämnar jag er här med en cliffhanger. Kommer Axel få till det? Är Robin egentligen en man? Får får får? Jag liksom ni svävar i ovisshet i detta nu men jag hoppas på: Ja, Nej och Nej lamm.