Recap

Kamrater! Det var ett tag sedan. Mellan mitt förra blogginlägg och detta har jag tillryggalagt mången kilometer i dom flesta fordon tänkbara. Jag har sett amerikas första svarta president bli framröstad i Chicago, åkt tåg till metropolen Milwaukee där jag nästan missat mitt plan till San Francisco.

I San Francisco träffade jag tre trevliga britter som jag slog min påse ihop med och tittade på sevärdheter runt den gyllene staden som mest var grå när jag var där. Något av en besvikelse tyvärr, mest en massa backar och bögar. Jag vet vad ni undrar, försökte vi hoppa med bilen över krönen Michael Bay-stylie trots att det innebar en enorm säkerhetsrisk för både oss, andra trafikanter och cyklister? Klart vi gjorde.

Efter två dagar kände jag mig mätt på homofiler och röda broar så jag beslutade mig för att följa med britterna i deras bil ner längs kusten. Medan jag packade väskan på hostelet hörde jag svenska talas, jag introducerade mig som världsvan vagabond och efter bara några minuter visade det sig att dom gick på Coras Ö-skola. Galet.

Vi körde väg 1 längs västkusten, från SF till LA, en sträcka som ska vara en av de fem vackraste i världen. Pytsan säger jag. Åk till norge jävla amerikaner. Eller Kina. Eller Spanien, Sydamerika eller Afrika. Mycket finns i Amerika men slingriga vägar och pitoreska byar är fan i mig resten av världens grej. En motellnatt och en sked med den tjugoåttaåriga brittiska byggarbetaren Andy senare (något av en dröm för hälften av San Franciscos invånare, något av en mardröm om man inte går igång på manliga rumphål och ens skedpartner till större delen har levt på mexikansk mat och öl de senaste veckorna) var vi framme i LA där vi spenderade en natt i Hollywood, gick till Johnny Depps bar viper room, spottade på trotoaren och lämnade skiten för San Diego.

Här lämnar jag er eftersom batteriet i min laptop håller på att ta slut och det kan bli lite mustigt att redogöra för ca 500 mils resande i ett enda blogginlägg. Men misströsa inte mina vänner. Det kommer ett nytt inlägg typ... imorgon. Det är kul om ni vill läsa om mina äventyr och komentera, men om ni börjar bli less på mig och mina putslustiga iakttagelser så hade jag inte kunnat bry mig mindre. Jag skriver det här för mig själv lika mycket som för er. Men om ni orkat läsa ända hit så - Ta hand om er, jag saknar er alla. Komentera gärna så jag vet om någon fortfarande minns mig.

"så ses vi när vi ses, man"